Jag väntade dig inte mer.
Jag hade slutat uppsöka din frånvaro
somnade inte längre
med armarna virade runt kroppen.
Vaknade inte med händerna så hårt hopknutna
att jag fick bända isär dem
innan de gick att använda.
Jag klädde mig inte i avlagda skuggor
vakade inte vid omöjligheten längre.
Men jag hade gröpt ur ett rum åt dig
i min kropps innersta
och låtit de allra finaste kärlen växa in.
Jag hade upptagit dig i mig,
upptagit din avlägsenhets tyngd.
Och jag bar den.
Då, just då, vände du åter
ditt ansikte till mig.
Du bredde din hud över mig,
gav mig det hemliga tecknet.
Och jag tog emot. Allt tog jag emot.
Trots att jag visste hur vi aldrig.
Och det var morgon. Och det blev dag.
Jag låg så stilla jag kunde
medan jag vandrade ut ur och in i sömnen.
Ljuset steg därutanför, det rörde oss inte.
Din avlägsenhet, hur nära.
När jag var tvungen att gå lämnade jag dig
med mina fingeravtryck på din panna.
Nästa morgon slog du sönder luften igen.
Men den här gången var annorlunda,
andningen upphörde inte.
Hanna
Fingeravtrycken på ögonbottnarna
revorna i ryggen.
Det varsamt frilagda hjärtat.
Ögonlocken slutna över
minnet av din värme
försöker tyda de hemliga
tecken du lämnat.
Beröringen jag aldrig
lät någon
innan dig.
Hanna
innan du
knöt jag om nätterna
ihop mina händer
flätade mig in i sömnen
för att inte ensamheten
mina ögon tillhörde
fortfarande Den Oberörbara
ingenting blottades
ingenting var nära
jag var mitt eget allt
jag var lyktan, det lysande mörkret
och nu
vem håller lyktan, det mörkaste
ljuset
Hanna
Förstasidan