Du målar dina läppar till musik
väver ådror genom sten
Nattljuset strilar mellan krukväxterna i fönstret
faller på vita kroppar i rummets sammetsmörker
och skuggorna formar nya konturer
smälter ihop, absorberas av väggarna
Dina berusade händer
trevar i mörkret efter cigaretterna
vidrör en annan kropp som av en tillfällighet
och tillfälligheterna är oräkneliga
en kväll som denna

Huvudet alldeles tungt
och läpparnas blodspår skaver mot tungan
ett glas vin för dina tankar, min syster
En landets son
smeker din varliga kropp i dödsljuset
gryningen faller likt napalm i rummet
och natten falnar
lämnar ingenting kvar

ÄNGLATERROR 4

Jag är en lycklig slav
smeker änglar om nätterna
och styckar min kropp så belevat
inför älskarinnans leende ögon
en sådan förunderlig doft
som av rosor hon avger
parfymen som aldrig vissnar
jag är ett älskat lik
kom och kyss mig medan jag ännu är varm
som de ensamma dyrkar obeständigheten

TÖRNROSA

I betraktarens öga vilar du
oåtkomlig
svept i silke och betong
och med händerna slutna kring läppars tystnad
på bröstet som höjer och sänker sig sakta
ett märke som av naglar träder fram
och djupnar
köttet blottas villigt
inför rovdjurets kyss

Läppars sötma fräter dina läppar
amorbågens dova rundning flyr
munnens välvda öppning
över länge slutet kött
väver gryningen ett spindelnät av strålar

INGEN SÄRSKILD MORGON
(till dig)

Såren kring hennes läppar
vittnade om något som hänt kvällen innan hon vaknade
i en stor säng i ett rum
där väggarna var fyllda med tavlor
och blödande blombuketter
från de som varit där innan hennes intrång
Den svåra vintern hade krävt åtskilliga dödar
i de tomma tunnlarna om natten
och gatlyktorna hällde ljus som inte värmde
hennes frusna händer
Ljust hår och mörkt hår
låg utspritt över lakanen
och hennes naglar hade under sömnen
grävt sig in i hans vita kalla kött
och på det blodfläckade golvet
vältrade sig mjuka, svala maskar
i en dans som endast avbröts av hennes plötsliga uppvaknande
Snön föll i suddiga vita flagor över marken
och glödande ögon stirrade ur det grå skymningsljuset
de bar klänningar av skuggor
och skärsår från oräkneliga upphettade knivar
Hennes vita armar var fläckade av hans andedräkt
och kring bröstet var huden bortfrätt intill revbenen
av hans vänliga beröring
Bland naglarna på kudden
låg sönderrivna blomblad som fallit ur hans tomma ögon
och de avhuggna händer han funnit
på vägen framför ett grått hyreshus
hon lyfte en hand och höll den
tätt intill sitt enda öga
Han rörde sig oroligt i sömnen
och drömmen sträckte ut handen
efter en vissnande skugga
två blå fåglar av glas
och en tyst ängel
Hon rörde kanske vid de frusna tårarna
på hans kind
medan gryningen tände himlen skär
Utanför det tomma fönstret
föll vita snöflingor
släppte stjärnor
på den hårda marken
och ett avsked
viker änglar av napalm

Jag hade bäddat med rena lakan
åt min bortglömda skugga
som viskade ömhetsbetygelser
i mellanrummet hos våra varma kroppar
du ville inte gå
och detsamma ville jag
så vi låg kvar och andades
instängda
i vår egen röda tystnad
Vi sov inte mycket den natten

Morgonen andades åter väggar
åt våra svalnande rum
mina ord hörde inte längre hemma
i din verklighet
inte heller dina ord
fanns kvar
Vi reste oss besvärat
- det var en sådan dag -
och det enda jag ville säga
brände hål
i din förnekade tystnad

Du var tvungen att gå
sade du
Det var inte jag
längre
så jag blev kvar där, sittande på sängkanten
Min skugga skulle ju återvända
- det måste vara så,
som av en tillfällighet -
Men varför blev det så tyst?

Spela död
förneka att du finns
dröm dig bort till de fjärran skymningsängar
där sagornas älvor dansar i det daggvåta gräset
där drakarna ännu lever
och sjungande flyger mot solnedgången
där skymningsväsen vakar i skogsbrynet
och enhörningarna vandrar fritt över fälten
Jag har saknat dig, min dröm
jag har bevarat mina vackraste minnen
att skänka dig
jag har sett älvorna dansa till din ära
och hört sagovarelserna sjunga din sång
jag har färdats över mörka vatten
insvept i Karons svarta mantel
Och djupt i den mörkgröna skogstjärnen
har jag sett din spegelbild kalla på mig
Kom, min dröm, kom, och vaka här med mig
vaka över skogens svarta hjärta
jag lovar att älska dig i evig tid
se, min dröm, se
skogen är fylld till bredden av kranier
vattnet är det blod du givit mig för min gästfrihet
jag skall skära ut ditt varma hjärta
det skall slå i takt med skogens kalla hjärta
som bevarats i eoner i tjärnens mörka djup
i drömmarna, i sagorna
där älvornas skelett ännu rör sig i dödskramper
likt en dans över kala skymningsängar
fastän älvorna sedan länge är döda
deras ögon förmultnar bland de fallna löven
jag har förgiftat enhörningarna
för dig, min dröm
jag har saknat dig länge, min dröm
du skall ge mig dina ögon i gengäld
för allt det jag gjort för dig
min dröm
och jag skall följa drakarna
till stjärnorna och det svartgröna vattnet
sluter sig över ditt huvud
guldstänk från en evigt sjunkande sol
faller på din nakna kropp under vattenytan
där vattenvarelserna äter ur dina vidöppna ögonhålor
jag skall sjunga en vaggvisa för dig, min dröm
den sång drakarna sjöng
en gång för länge sedan
dröm dig bort till skymningsängarna
portarna står öppna och jag lovar dig
att dig skall inget ont få hända

EN NY UNDERGÅNG

Kadaverögon seende
bortom allt vad som kan drömmas
glömmas och förgöras
flimmerhår och känselspröt
och söndertrampade ögon
tryckta ned i smutsen
ned i groparna och hålen
under trädens förruttnade rötter
Asätare och spindelögon
iakttar och väver
kokonger och vingar till oigenkännlighet
Lindansare med avhuggna händer
du behöver dem inte längre
Halvängel och avgrundsrand
du står och balanserar på gränsen
kanten och knivbladet
och vattendjurets blödande lekamen
tar in saltvattnet genom såren
sjunker ned genom skikten och gravportarna
De kommer att skära
din tomma kropp i bitar
och du kommer att lova
att aldrig göra det igen
och eldsvarelserna skall bränna sönder
jag lovar, den sista av drömmar
sömnen kommer nu
jag känner den, smygande och fnittrande
bland mörkerväsen och skuggor i hörnen
som krälar och kryper
in i ditt tömda medvetande
och natten är en ljuvlig natt
att somna

Amnesia, min älskade, intill jorden begravd
höstfärger fyller din kropp bland de brandgula löven
fallen från himlarna håller du något i din svårt brända hand
en skärva av solen skimrar
mellan dina fingrar
Älskade kaosgudinna
månen glimmar om nätterna likt smycken mot din hud
och jag vill inte att du lämnar min förgängliga kropp
ensam på en plats där mina naglar ristat ditt namn
natt efter natt
Floderna möts om kvällen
de kommer ned från bergen med en doft av kristaller
och ditt hår flyter ljuvligt ut som solstrålar vid vattenytan
de gyllene fjunen på dina armar vajar sakta
och luftbubblor klamrar sig fast vid din nedkylda hud
vid kinderna vita och läpparna blå efter färden
där ett leende ännu dröjer sig kvar
likt rosorna om hösten